Halkbekämpning

Vägarna saltas för att vägytan ska ge tillräckligt bra grepp även på vintern så att trafiken löper smidigt och säkert. På vägar med livlig trafik kan även lindrig halka medföra allvarliga konsekvenser. Om trafiken är livlig hålls sanden inte på körbanan, och trafiken polerar vägytan och det bildas spår i snön.

I dessa förhållanden är det klokast att utnyttja den friktion som asfalten har och förhindra att det bildas ett is- eller snölager på vägen genom saltning. Salt används främst när temperaturen är -6 grader eller högre. När temperaturen sjunker under -4 grader (-6 grader i Is-klassen) används salt i allmänhet inte, eftersom det inte längre motverkar isbildning effektivt. Dessutom finns det risk för att is som smultit på grund av saltet fryser på nytt och blir ännu halare än normalt.

Salt används främst på de livligast trafikerade vägarna, som utgör ca 9 600 kilometer av Finlands hela vägnät. På de andra huvudvägarna används salt främst under halkperioder på hösten och i de besvärligaste situationerna på vintern.

På medellivliga vägar, drygt 11 000 kilometer, används både salt och sand för halkbekämpning. På andra vägar (cirka 57 000 km) samt på gång- och cykelleder bekämpas halka genom sandning.

I vissa grundvattenområden används formiat i stället för salt, dvs. kemiska halkbekämpningsmedel. Formiat är ett miljövänligare men också dyrare alternativ än traditionellt vägsalt.

Saltning redan innan vägarna blir hala

Entreprenörerna följer fortlöpande upp väderleken och väglaget samt prognoserna för läget. Om väglaget väntas bli mycket halt saltas vägarna i god tid före det. På en frusen yta måste man strö betydligt mer salt. Saltning före snöfall förhindrar också snön från att fastna på vägen.

Vägar kan även saltas när vägens och luftens temperatur redan är över noll grader. Detta beror antingen på att temperaturen sjunker eller väderleksprognoserna utlovar hård vind. I hård vind avdunstar vattnet snabbare, och våta vägar kan frysa i en temperatur på upp till sju plusgrader.