Grundvatten och jordmån

Trafikledsverket har som mål att minska trafikledshållningens och trafikens negativa inverkan på jordmån och grundvatten.

360 km av bannätet finns i grundvattenområden av klass I som är viktiga för vattenförsörjningen och cirka 200 km i grundvattenområden av klass II. Av landsvägsnätet finns 5 970 km i grundvattenområden av klass I och 2 670 km i grundvattenområden av klass II. 
Riskerna för grundvattnet till följd av väghållningen utgörs av transporter av farliga ämnen och halkbekämpning

Vägnätet har traditionellt gått längs åsar. Jordmånen i åsområden är dock mycket vattengenomsläpplig och salt som används vid halkbekämpning samt andra ämnen transporteras lätt till grundvattnet. Riskerna för grundvattnet till följd av väghållningen och trafiken är störst vid livliga huvudvägar.

Vintertid förebyggs halka genom saltning eller sandning. Saltmängderna har kunnat minskas från 1990-talets toppår, men skillnaden mellan vintrarna syns i hur mycket salt som används. Inom väghållningen följer man på riksnivå upp halten av klorid i grundvattnet i samarbete med miljöförvaltningen. Det finns cirka 230 övervakningspunkter och prover tas 2–4 gånger per år. 

En stor miljörisk för banhållningen är en eventuell förorening av marken och grundvattnet på bangårdarna

Risken för förorening av marken som banhållningen medför är stor på gamla tankningsplatser, i närheten av bränslecisterner och oljeavskiljningsbrunnar, på uppställningsspår för dieselfordon, på rangeringsspår för kemikalievagnar och i omgivningen kring växlar. Även tidigare impregneringsområden för järnvägssyllar och andra områden där kemikalier hanteras är riskområden.

Transporter av farliga ämnen, särskilt kemikalietransporter, utgör den största risken för förorening av grundvattnet. Flest kemikalietransporter sker vid bangårdarna i Kouvola, Fredrikshamn, Kotka och Vainikkala. Risken för olyckor i samband med transport av farliga ämnen kan minskas på förhand bland annat genom att avlägsna plankorsningar, utöka tågkontrollen samt utveckla och övervaka bestämmelserna om fordon och transport.

Inom banhållningen har man utvecklat riskhanteringen för grundvattenområden vid bannätet och en riskbedömningsmodell. Objektkort har upprättats för grundvattenområdena och dessa fungerar som den centrala informationskällan i granskningen av grundvattenfrågor i anslutning till banhållningen. I objektkortet finns också åtgärdsrekommendationer och uppföljning. Grundvattnets status övervakas i områden som definierats som riskobjekt och i samband med förbättrings- och förnyelseprojekt samt i samband med sanering av förorenad mark. Trafikledsverket rapporterar om uppföljningsresultaten till miljömyndigheterna och utvecklar uppföljningarna utifrån observationerna.

Trafikledsverket undersöker och sanerar objekt med förorenad mark

I samband med planering och byggande av trafikledsprojekt utreds hur trafikledsområdena har använts tidigare och uppgifter om eventuella markområden som innehåller skadliga ämnen eller förorenade markområden. Dessutom undersöks och saneras gamla objekt med förorenad mark till följd av olyckor i form av separata projekt. Saneringsbehovet grundar sig på en riskbedömning av det specifika objektet som beaktar bland annat miljö-, hälso- och spridningsrisker. Förorenade områden saneras i samband med genomförandet av projekten eller så säkerställer man att en annan aktör som ansvarar för föroreningen utför saneringen. Om man känner till vem som har orsakat föroreningen är det i första hand denna aktör som står för saneringskostnaderna och utför saneringen.

Under de senaste åren har markområden sanerats på flera tiotals platser i samarbete med trafikidkare, underhållare och miljömyndigheter. Saneringen av marken i S:t Michels tidigare impregneringsområde är ett av de pågående omfattande saneringsprojekten. På vägområdena finns också enstaka objekt där saneringsåtgärder behövs. I några fall har föroreningen på en intilliggande fastighet också spridit sig till väg- eller banområdet.

Växtligheten hanteras både mekaniskt och kemiskt

Bekämpningsmedel används inom både väg- och banhållningen för att förbättra sikten och säkerheten samt bl.a. för att förebygga tjälskador.

Särskilt de bekämpningskemikalier som var tillåtna och användes ännu på 1980- och 1990-talen och deras långlivade nedbrytningsprodukter har senare visat sig vara problematiska. I en undersökning som färdigställdes 2007 upptäcktes det att det fanns bekämpningsmedel eller deras nedbrytningsprodukter som överskred det fastställda gränsvärdet i 15 grundvattenområden. WHO:s hälsorelaterade rekommenderade värden för hushållsvatten överskreds dock inte i något av grundvattenområdena.

I Finlands grundvattenförhållanden bryts bekämpningsmedlen ner långsamt och de konstaterade halterna av bekämpningsmedel kan också härstamma från andra aktörers användning av bekämpningsmedel. Numera används inga bekämpningsmedel alls inom banhållningen i grundvattenområden, utan bekämpningen utförs mekaniskt. Även inom väghållningen håller man på att avveckla användningen av bekämpningsmedel i grundvattenområden.

Grundvattenskydd

Grundvattenskydd byggs främst vid landsvägar. Vid landsvägar kan skydden byggas antingen i samband med ett annat byggprojekt eller som eget separat projekt. På grund av den knappa finansieringen har grundvattenskydd under de senaste åren huvudsakligen byggts endast i samband med stora utvecklingsprojekt.

På endast några nya banavsnitt har man planerat eller byggt grundvattenskydd. Enligt statistiken är risken för grund- och ytvatten mycket liten på de banlinjer som saknar växel. Man känner inte heller till några betydande enstaka olyckor på bangårdar som lett till förorening av grundvattnet den senaste tiden.

När nya landsvägar och järnvägar byggs eller gamla förbättras fastställs behovet och omfattningen av grundvattenskydd i varje enskilt fall eftersom det finns många påverkande faktorer. Behovet av skydd, dess omfattning och utförande fastställs i allmänhet utifrån grundvattenutredningar och riskdefinitioner i dialog med den projektansvarige, planeraren, den regionala NTM-centralen och vattentagaren. Redan åtgärder för att förbättra trafiklederna minskar i sig i allmänhet riskerna för grund- och ytvatten, eftersom olycksrisken i regel minskar i samband med förbättringsprojekt.