Riktning av beläggningsreparationer och reparationssätt

Riktning av reparationer

Utifrån mätningar av vägnätets skick och inventeringsresultat samt prognoser som gjorts utifrån dessa känner planeraren till vilka vägavsnitt som behöver repareras. Information om reparationsbehoven fås också av NTM-centralernas områdesansvariga samt av väganvändarna via Trafikledsverkets och NTM-centralernas responssystem.

De livligaste vägarna ligger högst på prioritetslistan

För landsvägar med beläggning som förvaltas av staten har fastställts en reparationsklass enligt vägens betydelse. Eftersom de pengar som står till förfogande inte tillåter reparation av alla avsnitt i dåligt skick, används reparationsklassificeringen som hjälp vid allokeringen av de resurser som står till förfogande för beläggningen, dvs. i prioriteringen.

Det ska vara tryggt att röra sig i hela vägnätet, men enligt de nationella riktlinjerna ligger tyngdpunkten vid restaurering av beläggningar på livligt trafikerade huvudvägar. Det mindre trafikerade vägnätet åtgärdas i mån av möjlighet.

Beläggningsprogrammet anger vilka sträckor som beläggs 

NTM-centralerna planerar sommarens beläggningsarbeten huvudsakligen redan ett år på förhand. Skador som observeras under våren kan fortfarande läggas till i programmet. I programmen förbereder man sig också på förändringar i bitumenpriset och den osäkerhet som det medför. Beläggningsprogrammet utvidgas eller minskas i den mån priserna på råolja ändras och påverkar bitumenpriset. Beläggningsarbeten utförs sommartid från maj till oktober.

Beläggningsobjekten definieras så att beläggningen kan genomföras effektivt. En sammanhängande beläggningssträcka på tio kilometer är förmånligare än tio arbetsplatser på en kilometer vardera. Ibland är det alltså effektivare att låta ett kort vägavsnitt i dåligt skick vänta ett par år på att även skicket på de intilliggande vägavsnitten underskrider åtgärdsgränsen.

Hur väljs reparationssättet?

Målet är att planera en så kostnadseffektiv åtgärd som möjligt för varje objekt så att man med de tillgängliga medlen kan restaurera så mycket väg som möjligt. Samtidigt försöker man också välja ett reparationssätt som lämpar sig för beläggningens livscykel. De knappa resurserna och det stora effektivitetskravet har lett till innovationer som sparar naturresurser, såsom återvinning av beläggningsmaterial.

Valet av reparationssätt påverkas av objektets trafikmängd, skadornas art, tidigare beläggning och reparationssätt samt andra miljöfaktorer.

En väsentlig del av planeringen av reparationerna är också valet av beläggningsmaterialets egenskaper. Asfaltbeläggning tillverkas av stenmaterial och bitumen, vars egenskaper och blandningsförhållanden bestämmer den färdiga beläggningens yt- och hållbarhetsegenskaper. För varje objekt väljs det material som bäst lämpar sig för trafikbelastningen.

Återvunnen beläggning

Återvunnen asfalt är beläggningar vars råvara till en betydande del består av asfaltkross, dvs. gammal asfalt. Återvinning av gammal asfalt sparar råvaror och är därmed både förmånligare och miljövänligare. Ytan på nylagd återvunnen beläggning ser ut och beter sig precis som helt ny beläggning. Återvunnen beläggning har en kortare livslängd, men eftersom dess årskostnad, dvs. pris per användningsår, är lägre, väljs den i allmänhet alltid när det är tekniskt möjligt. 

Spårreparering

På lågtrafikerade vägar kan beläggningen hålla i tiotals år. På de livligaste vägarna kan dubbdäck däremot slita ut körspåren på vägen på några år. Spåret påverkar körkomforten men framför allt säkerheten. Vid vått väglag ökar risken för vattenplaning om vägen har djupa spår.

Där beläggningens enda fel är körspår till följd av dubbdäck är spårreparering ett kostnadseffektivt åtgärdsalternativ. Det innebär att endast spåren får ny beläggning vilket sparar material.

Lappning

Det lönar sig att lappa enskilda hål och sprickor i stället för att lägga ny beläggning överallt. Målet med lappningarna är att hålla vägytan i nöjaktigt skick för trafik och samtidigt senarelägga tidpunkten för ny beläggning. När lappningen görs i tid undviker man att skadan utvidgas och blir farlig. Lappning är alltså en del av ett kostnadseffektivt och miljövänligt underhåll av beläggningen.

En permanent, välgjord lappning håller och försämrar knappt väganvändarens körupplevelse.  Lappningsmetoderna har utvecklats så att de lämpar sig för olika skador och förhållanden. Ibland måste skadorna dock lappas snabbt för att vägen ska hållas säker och i trafikerbart skick. Om förhållandena då är dåliga, blir lappningen inte av god kvalitet och man kan bli tvungen att lappa samma ställe på nytt senare.

Problemet med lågtrafikerade vägar är att det är långt ifrån möjligt att förnya beläggningen alltid när det behövs. Då måste beläggningen hållas i trafikdugligt skick genom lappning, även om det inte längre är vare sig tekniskt eller ekonomiskt motiverat.

Konstruktionsförbättringar

Ibland beror beläggningsskadorna på problem med vägens konstruktion. Då hjälper det inte att bara lägga ny beläggning, utan även konstruktionsproblemen måste åtgärdas. Om konstruktionen inte förstärks uppstår samma skador snabbt på nytt på beläggningen. Ibland klarar man sig med lättare alternativ, till exempel genom att lägga stålnät under beläggningen eller kross där vägen satt sig. Ibland behövs tyngre metoder och konstruktionsskikt måste bytas ut helt. Konstruktionsförbättringar förutsätter i allmänhet också noggrannare planering och undersökningar som stöder dem.