Förutom säkerhetsaspekten kan man genom att reglera hastigheterna också påverka trafikflödet, kapaciteten, trafikkostnaderna och miljöolägenheterna som trafiken orsakar.
Bestämmelserna och anvisningarna som styr hastighetsbegränsningarna är vägtrafiklagen, vägtrafikförordningen, kommunikationsministeriets allmänna anvisning om hastighetsbegränsningar samt trafikministeriets beslut om trafikanordningar.
”Bilarnas säkerhet har ökat. Samtidigt har de blivit så tysta, att man varken hör eller känner av farten då man sitter i bilen. Samtidigt innebär de allt hårdare säkerhetsmålen som uppställts för Trafikverket att vi inte kan ge efter det minsta i de här frågorna. Även om bilen själv är hur säker som helst, ökar de allvarliga konsekvenserna av i synnerhet mötesolyckor då hastigheten är över 80 kilometer i timmen. Därför har vi ingen större möjlighet att höja hastighetsbegränsningarna”, säger trafikregleringsexpert Tuomas Österman på Trafikverket.
Hastighetsbegränsningarna i ett nötskal
Utanför tätort är hastighetsbegränsningen den allmänna begränsningen 80 km/h, om inte annat anges med vägmärken.
I tätort är den allmänna begränsningen 50 km/h. Tätortsmärket inbegriper zonbegränsningen 50 km/h, vilket betyder att endast om hastighetsbegränsningen avviker från detta, används ett vägmärke som anger hastighetsbegränsningen i samband med tätortsmärket.
Inom tättbebyggda områden kan det gälla en hastighetsbegränsning på 60 km/h som anges med ett separat vägmärke. Kommunerna och städerna använder ofta också begränsningarna 30 km/h och 40 km/h i tättbebyggda områden. Om begränsningen inom en tätort är högst 30 km/h, varnar man inte nödvändigtvis för fartgupp eller andra farthinder. Om det däremot finns farthinder i ett område med begränsningen 40 km/h, ska man varna om dessa med vägmärken.
På gårdsgator är hastighetsbegränsningen 20 km/h. Om någon typ av fordonstrafik undantagsvis tillåts på en gågata, är hastighetsbegränsningen också 20 km/h.
Vägmärket för motorväg innehåller ingen hastighetsbegränsning. Då man kommer ner från en ramp på motorvägen gäller hastighetsbegränsningen 80 km/h ända tills man kommer till märket 100 km/h eller 120 km/h.
I Finland fortsätter alltid hastighetsbegränsningen i rak riktning, också efter en korsning, om inte annat visas med vägmärke. Däremot återgår hastighetsbegränsningen till en allmän begränsning då man svänger till en annan väg, om det inte angetts något annat med vägmärke, eller om man inte befinner sig inom en hastighetsbegränsningszon.
Olika aktörers roll
Trafikverket ansvarar på riksnivå för anvisningarna om hastighetsbegränsningar på landsvägarna. Trafikverket koordinerar hastighetsbegränsningarna under vintern och den mörka tiden för hela landets del, dvs. beslutar när vinterhastigheterna tas i bruk på landsvägarna.
Till NTM-centralerna hör att inom respektive område fatta beslut om hastighetsbegränsningarna på landsvägarna och att placera ut enskilda vägmärken. Det här beror på att NTM-centralerna har bäst kännedom om sina vägnät och deras sakkunniga kan bäst bedöma behovet av hastighetsbegränsningar.
Städerna och kommunerna är självständiga väghållare, som själva beslutar om hastighetsbegränsningarna inom det egna gatunätet. Hastighetsbegränsningarna på dem hör varken till Trafikverket eller till NTM-centralerna. Kommunerna fastställer också tätortsgränserna, även om det hör till NTM-centralen att placera ut tätortsmärken vid landsvägen.
Faktorer som påverkar begränsningarna
Vägklassen är den första faktorn som påverkar hastighetsbegränsningarna. Till exempel begränsningen 120 km/h kan bara användas på motorvägar. Hastighetsbegränsningen 100 km/h kan anses vara något slags mål på övriga huvudvägar och som man strävar efter att uppnå om alla faktorer som påverkar saken gör det möjligt. På region- och förbindelsevägar är 80 km/h i allmänhet den högsta hastighetsbegränsningen som används.
Detta påverkas också av hur krokig eller bred vägen är, men också av mängden gång- och cykeltrafik längs vägen, mängden bullerstörning för invånarna längs vägen samt mängden och typen av anslutningar.
Vägens skick är allt oftare den faktor som har en direkt inverkan på hastighetsbegränsningarna. Om det finns många fåror och gropar i vägen, är man tvungen att sänka hastighetsbegränsningarna tills vägen fås i bättre skick. Dessa beslut fattas vid NTM-centralerna.
Trafikmängderna på respektive väg påverkar också hastighetsbegränsningarna. Ju mer trafik det är på en väg i förhållande till vägens körfält, desto större är sannolikheten att hastighetsbegränsningarna sänks. Till exempel på Västerleden i Esbo, har man varit tvungen att sänka hastighetsbegränsningen till 80 kilometer i timmen för att uppnå maximal kapacitet under rusningstid. Samtidigt kunde man också minska bullerolägenheterna på trafikleden.
Då NTM-centralerna överväger vilka begränsningar som ska utfärdas, tar de också vägens säkerhetshistorik i beaktande. Utgående från statistiken känner man till de ställen, där det sker många olyckor. Andra faktorer som tas i beaktande är bland annat eventuella plankorsningar, färjstränder, öppningsbara broar, tunnlar, skolor och tjänster vid vägkanten. Alla dessa faktorer tas i beaktande då man fastställer hastighetsbegränsningarna.
Vinterbegränsningar och variabla hastighetsbegränsningar
Under vintersäsongen hastigheterna på motorvägarna sänks från 120 kilometer till 100 kilometer i timmen och på en stor del av de övriga vägarna från 100 km/h till 80 km/h. På motorvägar som är försedda med variabla hastighetsbegränsningar kan man under övergångsperioden till höst och vår använda sommarbegränsningar under den ljusa tiden, om vädret och väglaget tillåter.
Vid utfärdandet av vinterhastigheter kan NTM-centralerna göra undantag för en del vägar enligt eget gottfinnande. Sådana vägar är motortrafikvägar, vägar med omkörningsfält och mitträcken, vägar med breda körfält och vägar med tillräckligt liten trafikmängd. På dessa vägar kan hastighetsbegränsningen vara 100 km/h även på vintern, eftersom risken för mötesolyckor är mindre. Också på vägar med variabla hastighetsbegränsningar kan man, om väglaget tillåter, använda begränsningen 100 km/h.
De variabla hastighetsbegränsningarna styrs av vägtrafikcentralerna. Begränsningarna som dessa märken anger påverkas av bland annat väder och väglag, byggarbetsplatser, avsaknad av vägmärkning och belysningsförhållanden.
”Trafikverkets strävar efter att det i fortsättningen ska användas allt fler variabla hastighetsbegränsningar vid byggarbetsplatser. På så sätt kan man lätt höja begränsningarna under perioder med mindre trafik eller på veckosluten då det inte utförs arbete på byggarbetsplatserna”, säger Österman.
Är vägmärkena likadana överallt i världen eller ens inom Europa?
FN administrerar globalt Wienkonventionen om vägmärken, som ursprungligen undertecknades 1968. Finland har förbundit sig att följa det europeiska systemet inom ramen för konventionen.
I det europeiska vägmärkssystemet används symboler, medan vägmärkena i USA innehåller mera text. Inom Europa skiljer sig också vägmärkena, men de har ändå så pass mycket likheter att trafikanterna normalt inte har några svårigheter att känna igen dem.
Trafikverket har jämfört och tagit bra modeller från olika länder. Till exempel har modellen för pilspetsarna i vägmärkena i den nya vägtrafiklagen tagits från Tyskland och människorna på vägmärkena kommer i stor utsträckning att likna dem i Danmark och Norge.
Den nya vägtrafiklagen träder i kraft i början av juni 2020. Efter det börjar man ta i bruk vägmärken enligt den nya lagen.
Responskanal:
Respons om hastighetsbegränsningarna på landsvägar kan ges direkt till Trafikens kundservice. Därifrån styrs ärendet snabbast vidare till den som saken berör. Kontaktuppgifterna finns här.
Ytterligare uppgifter:
Trafikregleringsexpert Tuomas Österman, tfn 029 5343630
Trafiksystemexpert Auli Forsberg, tfn 029 5343903
Trafikregleringsexpert Jukka Hopeavuori, tfn 029 5343047
E-postadresserna till ovan nämnda personer har formen: [email protected]