I Finland finns det cirka 50 000 kilometer belagda landsvägar. Receptet på beläggningen är mycket enkelt: asfalten innehåller cirka 95 procent stenmaterial och återstående fem procent är bitumen. Den enkla sammansättningen främjar återvinningen av asfalten.
"Just detta är en del av utmaningarna för eventuella ersättare till bitumenet. Om sammansättningen förändras i framtiden måste man säkerställa att värdefullt material inte blir mindre återvinningsbart", understryker Katri Eskola, sakkunnig inom vägunderhåll vid Trafikledsverket.
Återanvändning av beläggningen är ett livsvillkor särskilt i Finland, där asfalten måste förnyas ofta på livliga vägar. Orsaken till det snabba slitaget är dubbdäcken som nöter landsvägarna. Till exempel hålls ny beläggning i gott skick i bara fyra till fem år på de mest livligt trafikerade motorvägarna.
"Det är mycket viktigt för oss att återvinna asfalten, där går ekologi och ekonomi hand i hand. Det handlar om avfall som ligger på vårt ansvar, men också om kapital för nya beläggningar. Återvinning av stenmaterialet är lika viktigt som återvinning av bitumenet", påminner Eskola.
Återvinning på två sätt
Asfalten återvinns på två sätt. I den traditionella metoden som använts åtminstone sedan 1970-talet lösgörs gammal asfalt från vägen och förs till en asfaltstation. Där krossas den i önskad kornstorlek, undersöks och blandas i ny asfaltmassa enligt ett recept som planerats på förhand. Normalt 10–30 procent, men även större mängder kan användas från fall till fall.
"I och med tyngdpunkten i förnyandet av beläggningen koncentreras återvinningen till beläggningar på riks- och stamvägarna, där styvare bindemedel kan användas. Beläggningen på lågtrafikerade vägar används på nytt på plats för att förbättra vägkonstruktionen. Användningen av gammal asfalt i de nya beläggningsskikten begränsas av att man där behöver mjukare bindemedel som inte går att åstadkomma med återvunnet bitumen. Det finns ett överutbud av återvinningskross i närheten av stora städer, eftersom det inte lönar sig att köra det till andra delar av landet ", berättar Eskola.
Det andra sättet är en slags finsk specialitet: Remix-metoden, som oftast används för att avlägsna spåren som dubbdäcken ger upphov till på riks- och stamvägar. I Remix-metoden används beläggningen på vägen som ska förnyas på nytt, och den gamla beläggningen står för upp till 75 procent av den nya beläggningen.
"Asfalt som gjorts med Remix-metoden kostar cirka en tredjedel av vad helt ny asfalt skulle kosta. Den har en något kortare livslängd, men i förhållande till sitt pris är den i allmänhet alltid det förmånligaste sättet att hantera slitaget", förklarar Eskola.
Det är skillnad på beläggningarna
Även om beläggningarna på huvudvägarna och mindre trafikerade vägar ser likadana ut finns det skillnader i deras sammansättning. På riksvägarna används styvare bitumen och en sådan beläggningstyp där andelen bitumen är större för att beläggningen ska tåla trafikbelastningen. Beläggningsskikten är flera till antalet, medan lågtrafikerade vägar har endast ett eller två beläggningsskikt. På dessa vägar måste bitumenet vara flexiblare för att beläggningen ska vara böjligare och tåla rörelser som beror på underlaget och temperaturväxlingar under en längre tid utan att brytas sönder.
Dessutom kan till exempel två körfält på en motorväg ha olika beläggningssammansättning. För huvudkörfälten behövs material med så hög tålighet för dubbdäck som möjligt, medan omkörningsfilen som inte används lika mycket kan ha mindre slitstark beläggning.
"Behoven hos oss och på andra håll i världen skiljer sig från varandra. Ofta förbises detta när man föreslår att utländska innovationer ska utnyttjas i Finland. Nya innovationer förbättrar ofta beläggningens styvhet, vilket på många ställen är mera till skada än nytta för oss ", säger Eskola.
Planeringen av beläggningens sammansättning är en kontinuerlig optimering av olika egenskaper. Till exempel skulle en styv beläggning vara bra på grund av belastningståligheten, men om den är alltför styv försämras bland annat köldtåligheten. Man skulle kunna förbättra toleransen för dubbdäck genom att använda grovkornig beläggning, men då är beläggningen bullrigare. I Finland är stenmaterialets maximala kornstorlek i beläggningen på riksvägar i allmänhet 16 millimeter.
"På grund av klimatförändringen och den ökade kostnadsnivån funderar vi alltmer på beläggningens tidsmässiga hållbarhet, men så att vi inte samtidigt förlorar andra goda egenskaper", funderar Eskola.
Betongen klarade inte slitage från dubbdäck
Förutom bitumen har även andra material testats både i Finland och utomlands. Ett av dessa var betong, som fanns på vägar i Finland ännu på 2000-talet. Den klarade dock inte slitaget från dubbdäck så bra som den borde i förhållande till priset. Därför byttes betongen med tiden ut mot ny asfalt.
Att blanda gummi från begagnade bildäck med bitumen har också testats. Målet för teststräckorna har varit att åstadkomma samma egenskaper som med industriellt tillverkat gummibitumen.
"Det fina med bitumen är att det blir flytande när det värms upp och styvt när det svalnar. Beläggningsmaterial med bättre pris-kvalitetsförhållande och tekniska egenskaper har sökts, men det är utmanande. Någon dag ersätts bitumenet säkert åtminstone delvis, men de nya materialen måste motsvara de nuvarande i fråga om återvinningen", påpekar Eskola.
Under den senaste tiden har man också diskuterat att blanda krossat bitumen i asfalten. Dess användning på landsvägar har tills vidare godkänts endast i lägre beläggningsskikt samt på gång- och cykelvägar. Det är ännu inte tillåtet att använda krossat bitumen i landsvägarnas översta skikt.
"'Det krossade bitumenet skiljer sig från det bitumen som normalt används, och det finns ännu inte mycket erfarenhet av återvinning och upprepad återanvändning av bitumen i landsvägsbeläggningar. Information samlas in genom att teststräckorna övervakas och undersöks. I första hand vill vi återanvända avfallet från vår egen verksamhet, dvs. vår gamla asfalt, eftersom det innehåller högklassigt stenmaterial som tillverkats för beläggningar och bitumen som anskaffats för vägbruk. Krossat bitumen skulle kunna vara ett alternativ i områden där asfaltkross inte finns att tillgå, förutsatt att man lär sig hantera användningen och effekterna", konstaterar Eskola.